Jag firade min födelsedag i lördags. 21 år, känner mig fortfarande som tolv. Eller ne, kanske 16.
Det va en bra dag, bjöd familjen på lunch och tårta. Hur mysigt som helst och jag lyckades hålla humöret hela dagen, något som nästan aldrig händer. Om jag är missnöjd med ngt jag gjort och folk ska hålla på att säga att det visst är bra, floppar jag och blir skit arg.
Hatar ljug, det är okey att misslyckas ibland, så varför ska folk tjata om att saker som är dåliga är bra?
Men..!
Det jag tänkte blogga om är picknicken med mina vänner på kvällen. Jag lyckades samla ihop fyra vänner, (M är förlåten, hon va på metaltown, E är i London, T är lite knepigare men alla hanterar kriser olika så ja. På någon nivå är han med förlåter, jag hade dock uppskattat ett grattis. L träffade jag på sen på kvällen och hon va så glad så så förlåter jag hennes frånvaro med, jag har ju också varit frånvarande).
Men tre av dom jag trott mig vart närmast va där, men helt frånvarande i huvudet. De pratade knappt med mig, hälsade knappt på J, de gick typ 10 meter framför oss på väg till bussen. De är svårt för mig att känna mig exkluderad - speciellt när jag inte vet varför. Jag har funderat på om jag gjort eller sagt ngt, missat ngt. Men jag vet inte, folk måste berätta för mig - jag förstår inte självmant.
Och nu känns det som att allt kommer rinna ut i sanden - värsta känslan av allt.
Idag är jag killen dom ringer in när den riktiga chefen är ledig, tjejen som brukar ersätta chefen också är det. Sen! Så kommer jag på stegen. Så idag ska jag vara på top. Coolt va... Eller?!
Efter jobbet ska jag köpa grejer till morgondagens tårta. It's my birthday. Fast det känns helt överskattat att fylla år. Innan ville jag alltid bli äldre som i ett steg att finna vem jag va, bli mer bekväm med mig själv. Nu är jag ju där, såatt. Jaja, tårta får man ju äta i alla fall :)
Jag kan sitta på en plats med ett gäng vänner, ha as kul. Sen hugger det bara till och jag blir helt bombsäker på att ingen vill ha mig där. Jag blir helt trött i huvudet och bryr mig inte om vad någon säger, efter som jag ändå är helt säker på att ingen pratar med mig. Det kan gå över och komma tillbaka vid olika tillfällen.
Jag känner mig ändå alltid helt disträ och folk får liksom inget vettigt ur mig.
Ikväll va det värre än det brukar, umgicks med två par. Två ömsinta par, som egentligen inte alls betedde sig alls mycket som par, och vad hade skillnaden varit om jag inte var där.
Blir så trött på mig själv.
När jag vaknade till av väckarklockan idag tänkte jag "men jag har ju sjukanmält mig idag, jag har ju cancer" -sen visste jag inte om det va sant eller inte!
Jag gick igenom alla mina skickade sms för att se om jag sjukanmält mig, och då sagt något om cancer.
Nu när jag är helt vaken, uppe och iordning gjord är jag förfarande inte helt hundra på om det va en dröm, men det verkar som det :)
