Liliansdotter

Jag firade min födelsedag i lördags. 21 år, känner mig fortfarande som tolv. Eller ne, kanske 16.
Det va en bra dag, bjöd familjen på lunch och tårta. Hur mysigt som helst och jag lyckades hålla humöret hela dagen, något som nästan aldrig händer. Om jag är missnöjd med ngt jag gjort och folk ska hålla på att säga att det visst är bra, floppar jag och blir skit arg.
Hatar ljug, det är okey att misslyckas ibland, så varför ska folk tjata om att saker som är dåliga är bra?

Men..!
Det jag tänkte blogga om är picknicken med mina vänner på kvällen. Jag lyckades samla ihop fyra vänner, (M är förlåten, hon va på metaltown, E är i London, T är lite knepigare men alla hanterar kriser olika så ja. På någon nivå är han med förlåter, jag hade dock uppskattat ett grattis. L träffade jag på sen på kvällen och hon va så glad så så förlåter jag hennes frånvaro med, jag har ju också varit frånvarande).
Men tre av dom jag trott mig vart närmast va där, men helt frånvarande i huvudet. De pratade knappt med mig, hälsade knappt på J, de gick typ 10 meter framför oss på väg till bussen. De är svårt för mig att känna mig exkluderad - speciellt när jag inte vet varför. Jag har funderat på om jag gjort eller sagt ngt, missat ngt. Men jag vet inte, folk måste berätta för mig - jag förstår inte självmant.
Och nu känns det som att allt kommer rinna ut i sanden - värsta känslan av allt.