Tappad...
Kategori: Helt seriöst
Idag är det första advent, efter som jag inte är kristen så har jag inte tänkt på att Jesus är på väg att födas, men det är en perfekt anledning att umgås med familjen. Det har jag gjort. Ätit mysig middag och pratat ihop oss om jul. Helt galet att det inte ens är en månad kvar. Det är inte ens en månad kvar till 2014. Tiden är helt borttappad. Utan spår.
Jag har hela tiden sagt att 2013 har varit ett fantastiskt år - nu känner jag att jag kanske talat för tidigt. I och för sig så har jag tyckt att året varit så bra för att jag har lärt mig något från varje jobbig situation jag varit i. Så kanske kommer jag när jag kommit ur denna svackan se på det på samma sätt.
Jag har hela tiden sagt att 2013 har varit ett fantastiskt år - nu känner jag att jag kanske talat för tidigt. I och för sig så har jag tyckt att året varit så bra för att jag har lärt mig något från varje jobbig situation jag varit i. Så kanske kommer jag när jag kommit ur denna svackan se på det på samma sätt.
Jag har kommit på ett sätt att beskriva hur jag mår i alla fall. Hur jag alltid har mått.
Det är som att jag är i havet, jag har simmat ut en bit från land. Lite för långt för att orka simma tillbaka in mot land igen. Helt utmattad har jag lagt mig på rygg för att flyta. När det inte blåser känns det helt okey att ligga där ute. Jag kan höra min omgivning från land och koncentrerar jag mig kan jag nå in till dem. Men när det blåser rullar vattnet in över mig och jag får kallsup efter kallsup. Jag får kämpa för att hålla mig uppe vid ytan. Ibland lyckas jag inte och dras ner under vattnet, jag känner hur lungorna och alla organ bara trycks ihop. Tillslut lugnar sig vattnet igen och jag kan ta mig upp till ytan för att flyta igen. Ibland har stormen fört mig närmare land, till och med så nära att jag ta mig upp ur vattnet en stund. Men av någon anledning ska jag alltid i och simma igen. Ibland har stormarna fört mig ut på djupare vatten, där kommer stormarna tätare och våldsammare, jag tappar all kontroll och kan bara vänta på någon undervattensström som kan ta mig in mot land igen.
Jag känner mig så orkeslös och isolerad. Jag ser alla och alla ser mig. Det är ingen vägg emellan oss, men avståndet är ändå för långt för att jag ska orka ta mig fram. Jag kan tycka att det är värt att kämpa vissa stunder eller för vissa personer. Men jag har tappat orken och den blir svårare och svårare att hitta igen.