Liliansdotter

Sista inlägget jag ser postat här är 2014-11-25. Det är snart 3 år sedan. Läser jag mina gamla blogginlägg känner jag sån värme. Jag har kämpat så himla mycket. Med så konstiga saker. Jag vill omfamna mig själv. Klappa mig på ryggen för att jag fortfarande är här. Speciellt efter den här sommaren. Under de här tre åren har det nog hänt en hel del. Men jag vet inte vad. Jag vet inte vad som hänt när. Något vet jag dock. 2014-12-13 dog Charlie Mustasch. Kanske var det därför inget mer inlägg kom upp? Kanske var det för att jag för första gången skämdes så mycket över hur okapabel jag är som människa så att jag inte ens kunde låtsas ha massa smarta tankar om min situation. Jag saknar henne dagligen. Fortfarande. Nästan tre år senare kan jag fortfarande tänka på saker hon gjorde och bli helt varm. Skratta högt åt hennes tokerier.. Vad är det för kanin som käkar massa mjöl liksom? Jag har flyttat ifrån Guldeheden till Kwally. Jag har startat mitt första föhållande, avslutat mitt första förhållande. Påbörjat ett nytt. Jag har skaffat katt. Han är bra. Jag har dåligt samvete mot honom. Jag skaffade honom förtidigt. Men tvåan jag flyttade till utan Charlie var för stor utan sällskap. Jag har blivit vegan, slutat vara vegan och blivit vegan igen. Fast egentligen är jag inte vegan nu heller. Katten gör att jag bidrar till köttindustrin. Men jag gör mitt bästa att hålla min rygg fri från andras smärta. Jag önskar att folk kunde se att det är det vi alla gör. Vårt bästa. Med det vi har i stunden. Jag har brytit ihop och ställt mig upp. Jag har lärt mig att morfar hade massa att lära mig. Sen dog han. 2017-06-16. Han låg där och var helt med. Helt med till det sista. Jag har alltid trott att jag velat vara med till slutet. Men nej. Att ligga i en kropp som inte längre är på ens sida. Skulle aldrig klara det. Fast en får inte välja. Det är få val vi gör som verkar spela någon roll i slutändan ändå. Så många andra som väljer annorlunda. Från andra referensramar... Vissa tror att de inte väljer alls. De gör bara. Bara för att de kan. Alla kan välja. Jag tror inte på det själv. Men vi som kan välja måste börja göra det. 

Jag har påbörjat en utbildning igen nu. Just de. Det betyder att jag igen avslutade något innan det va klart. Jag vet inte ännu om jag avslutade för att jag ville eller för att jag kände att jag inte skulle klara att avsluta och någon annan skulle avsluta åt mig. Ingen annan kan såklart avsluta en utbildning åt en. Ett U är inte ett misslyckande. Jag vet inte om jag har erkänt det innan. Jag slutade för att jag fick mitt första U. Jag tyckte inte jag förtjänade det U:et. Jag håller inte med om vad den kursens budskap var. Men jag läste inte ens igenom tentan efter att jag fick tillbaka den. Jag bestämde mig bara när jag såg U:et att detta är inte rätt. Jag ska inte gå här mer. 

Nu läser jag en utbildning som inte heller känns helt rätt. Men målet känns bättre. 

 

Jag kämpar fortfarande. Men jag har börjat sluta tro att jag är ensam i det. Vi kämpar på allihopa. Även de som inte ser att de kämpar själva. Även de du inte ser kämpar. Kollar du läget kan du se att vissa springer baklänges med vikter i en uppförsbacke. Det behöver inte vara fel sätt att göra det på, men de kan behöva lite stöd. Vissa behöver också springa själva ett tag med sina laster och då måste en våga släppa taget och inse att det inte alltid går att skrypa upp för ett berg med någon som försökerrulla ner för berget med taggtråd runt sig på ryggen utan att gå sönder. Då måste en fundera på om det är värt att blöda ut eller om det är dags att lätta på lasten. 

Ibland möts en igen under andra omständigheter.

 

Jag ser det på horrisonten. 

Jag tror en lär sig något av alla. Ibland behöver saker repeteras. Ibland behöver saker analyseras. Ibland behöver saker vila. Ibland ska saker bara glömmas. Då är det fint med folk som skapar nytt. 

 

Jag vet inte om det är sunt att det är lättare att skriva av sig än att prata av sig. Men jag kommer trycka på send. Kanske utan att skriva på 3 år igen. För att bara komma tillbaka för att vilja krama mig själv igen.

Eller så har jag öppnat pandoras ask. Vi får se.