Liliansdotter

Jag har inga problem med att leva ensam i ett tvåsamhälle.

Oftast. 

Det finns människor som vill leva med någon nära inpå, som tycker det är värt att hamna i en diskussion om kallrökt lax eller som vill argumenter om vad som ska finnas i ett hem. Jag kan förstå att det är värt det. Jag är inte blind för att det finns lycka i att ha någon så nära. Jag kan se att det finns möjlighet att växa som individ när någon står en så nära. 

Jag känner bara inte igen mig i längtan efter att dela min vardag med någon mer. Jag delar den ju redan med mina vänner och min familj. Även om jag just nu sitter här själv framför en dator och äter lunch, så känner jag mig inte ensam. Vill jag prata med någon kan jag bara lyfta luren - jag vet att jag har en nät med människor omkring mig som skulle vilja lyssna och komma med smarta tankar. Skulle jag vilja ligga med någon så vet jag var det finns människor som vill göra det med. 

Men jag fick det nyss påpekat för mig att mitt sätt att definera relationer inte är rätt. Att jag har fel som inte lever tillsammans med något i detta tvåsamhälle. Att den kärlek jag delar och uppskattar inte är lika mycket värd som traditionell kärlek. 

Att det är upp till mig att ta konsekvenserna av vad det innebär att jag inte har jagat efter någon enda person som får komma mig nära. Att jag tycker det är mer värt att ha ett nät av människor än en person.

Jag får ta konsekvensen.

Och i det här fallet är det att känna mig ensam och utpekad. Den känslan har jag inte lyckats skaka av mig. Jag tänker konstant på att människor runt om undrar varför jag är själv. Helt plötsligt har allting fått en underton av att jag är ensam. Jag försöker och tänker att "Simone skaka av dig den känslan nu". Jag har helt plötsligt kommit på mig själv med att tänka "kanske ska gå med på en dejtingsajt.." För att det är lättre att vara del av en norm. Även om det betyder att utesluta delar av sig själv.

Att jag har tagit avstånd från en norm innebär inte att jag förevigt kommer vilja leva under de omständigheter som jag lever under nu. Jag tror absolut att det kommer finnas någon mer som kommer tillkomma i mitt liv som kan komma lite närmre, samma person på flera plan.Men det är ingenting som jag tycker är något som är värt att lägga tid och energi på att hitta. Jag låter relationer utveckals som de vill. 

Jag tror att personen som fått mig att tänka och känna så här inte menade de så hårt.Men jag har så svårt att se vad ursprungstanken var.

Jag har svårt att ta kontakt med personen, för jag känner inte för att förklara. Jag vill att personen skulle ha sett vilka känslor som skapades. Jag vill att den härvpersonen ska vara tvungen att förklara. 

Jag har fått förklara mitt val nog. Jag får stå för det valet jämt. 

Jag har valt att skriva det här blogginlägget dels för att jag tycker det behövs en påminnelse om att se människor runt om kring oss för vad de är. Människor - för mig är det de enda facket som finns och vi alla får vara med där. Vi måste sluta upp med att katigorisera varandra - speciellt efter hur vi väljer att dela våra vardagar. 

Dels för att jag hoppas att personen som skapat de här känslorna hos mig kan förstå vad som har hänt även om jag inte orkar ta kontakt. Även om jag inte orkar förklara igen. Och jag hoppas att alla kan förstå att livet går att leva på olika sätt och vi behöver acceptera varandras.