Jag ler mot folk jag möter, hejar på mina grannar, frågar mappor om de vill ha hjälp med barnvagnen. Jag uppskattar människor som är artiga, jag tackar när jag får något, jag säger hej till tjänstemän/biträden - allt sånt tycker jag är jätteviktigt.
Ofta under mina uppväxts år har jag blivit hånad av mina vänner då jag tillexempel alltid hejar på busschaufförer "Hen bryr sig väl inte om att du går på"
MJO!
Det gör hen visst de, för jag är en medmänniska. Så länge vi är medmänniskor är vi skylldiga varann respekt. Efter som man aldrig vet hur människor är på insidan så har jag svårt att veta vilka jag ska identifera mig med när de kommer till beteende.
Det är väl därför fördomar kommer in i bilden. Jag tänker att folk som klär sig som mig eller har samma dagsmönster som jag ska va på samma sätt som mig.
Men detta faller ju så ofta i praktien. Så för att komma över identiferingsproblemen lägger jag lite is på min önskan att plasera in människor i fack, tills efter vi har hälsat och pratat.
Till och med efter det måste man ju ibland ändra sina uppfattningar.
Jag brukar, när jag fastnar i mina fördomar om andra kika på mig själv och tänka "Det jag ger till andra förtjänar jag att få tillbaka", tillexempel "men vafan gör allt folk på stan, arbetslösa djävlar skärp er! Ajust ja, jag är ju också på stan, om någon tänker så här om mig nu gjorde jag det precis okey, fast jag har jobb".
Jag försöker också säga så till folk som häver ur sig kränkande kommentarer, tillexempel sa min stödlillasyster såhär härom dagen om Kissie "Hon ser ju helt förskräcklig ut", min respons varom du säger så om henne ger du andra människor rätten att säga så om dig. För visst har man rätt att tycka att folka är fula och äckliga, men man har absolut ingen rätt att dela med sig av det.
Men det gäller allt. I större cirklar också. Om du våltar mig, säger vi, då ger du mina vänner rätten att våldta dina vänner, om du rånar min farmor ger du någon rätten att råna din farmor. Det ger mig motivation att bete mig lite bättre, även om skitsnack mellan varven öser ut ur min mun. Detta kanske låter som jag tycker att hämnd aktioner är okey, men de fungerar ju inte heller. För väldigt få människor har bara 1 person i sin omgivning. Och även om du våldtar någon som är en komplett främling för alla så ger du ju bara någon som är en komplett främling till alla att våldta dig också.
Vuxna människor som ska uppfostra barn/ungdomar försöker ofta med att säga
"men skulle inte du bli ledsen om någon gjorde så mot dig?"
1. För fan jag är redan ledsen, det va därför jag gjorde det i första hand. Så vad spelar det för roll om någon gör det mot mig, jag är inte värd något för mig själv och det är ju helt tydligt ingen annan i den här fucking världen som bryr sig heller.
2. Det är assvårt att sätta sig in i hur andra reagerar och hur man själv skulle reagera.
3. Ingen annan skulle göra så mot mig nu, för jag har visat vad jag går för.
När jag va yngre kände jag mig redan rånad, hånad, våldtagen, hotad och rädd. Mina motattacker, som för andra såg ut som attacker. Hände ju bara för att alla redan gjorde så mot mig.
(Jag har aldrig blivit våldtagen som i sexuelltöverfallen, men ofta blivit så nedtryckt verbalt av både vuxna och andra barn att jag kännt mig så tom och värdelös och faktist tagen).
Även om inte jättemånga har gjort mig ont, har de som sårat mig gjort de ordentligt så det försvårade det för mig att förstå vad folk ville mig, vilket gjorde det svårt för lärare och dylika profiler att nå fram till mig, och det gjorde det ännu svårare för mig att nå fram till dom. Det blev ett ensamhälle. Det sög att leva så. ensam och utan någon att lita på. Jag kämpade och har idag i alla fall några sociala förmågor och kan lita på en del människor. MEN, så som skolan utväcklas och tekniken och allt! så kommer alla så småningom leva i ensamhällen, för att vi lägger så mycket vikt i vi och dom. Vi som är duktiga, dom som tänder eld på bilar, vi som har jobb, dom som lever på akassa, vi som lever på minus, dom som har guldbadkar.
Det suger, vi är alla dom för någon.
